Norrut för att betvinga purpurgreven

Efter att ha sagt farväl till Constantin, Nakor förtjänade ej hans farväl ännu, så var Yrwen åter på hästryggen. Det var frukosttid och staden slumrade något fortfarande vilket märktes lite extra sittandes utanför stadens murar och höra hur Hjärtas pärla var ganska tystlåtet innanför sitt bröst. Normalt sett vid den här tiden så var det full aktivitet och larmet hade redan satt igång genom staden. Torgen var fulla av folk och det var redan trängsel på en hel del gator. Den här morgonen var dock inte lik andra morgnar, det kände Yrwen som satt och betraktade stadens murar utifrån och han fick plötsligt en stark känsla av att han inte skulle se staden på väldigt länge. Trams tänkte han genast och skakade det genast ur huvudet. Han rättade till hjälmen som han hängt på sadelknoppen och vände sig mot det stora sällskap som skulle ta sig norrut och till Firina. Där skulle man övertala greve Severan Madanes att rätta sig in i konungens led och sluta upp purpurtyget och framförallt få en klarhet i dessa Tokonrykten en gång för alla.

Picar hade aldrig lämnat Calnia, någonsin. Det skrämde honom något rejält, och även om han var omedveten om Yrwens känsla kring att inte återse Calnia på väldigt länge så kände han sig väldigt väldigt ensam just nu. Hans känsla var väldigt stark att han aldrig kommer komma tillbaka. Men han hade alltid tagit risker i sitt liv och tiden på mathuset var det lugnaste han gjort någonsin. Mer eller mindre fyra år av stiltje, tyckte han själv i alla fall. Det var nog dags att se något nytt nu och varför då inte följa efter sin riktige far. Som han tydligen skulle vara. Även om han själv tvekade så spelade det honom ingen roll egentligen. Men att lämna Calnia var en risk av en magnitud han inte tagit på väldigt länge.

Ormen av manskap till häst och fots började röra på sig norrut längs med landsvägen. Hertigen hade mindre manskap än när han kom till Calnia. En handfull män hade fallit sjuka i dysenteri. Givetvis var det ändå en större skara som begav sig iväg. Ett tjog  bågskyttar, femton kavallerister, skrivare Harald, livvakten Gudur, tjänarna Garal och Veckio och slutligen skräddaren Ingil. Aspirantkocken Freille var kvar i staden. Hertig Nagor var arg när han lämnade staden. Det här hade han i slutändan kunnat ordna själv. Vissa saker hade blivit tröga. Det fanns en stor anledning att ta sig till huvudstaden absolut, men han hade kunnat tagit beslut långt tidigare hur man skulle handskas med greve Severan Madanes. Han hade känt greven länge och det var en äregirig man, inget tu tal om det. En man väldigt tydlig med vad han ville ha, men ändå en man som det gick att diskutera med. Nagor var säker på att det här skulle lösa sig på ett enkelt och smidigt sätt.


Floden Sema

Sommaren var på väg att komma till sin ända och dagarna var kallare nu. Det var dock tillräckligt varmt för flera i sällskapet som var lite tyngre klädda att svettas. Var som att solen inte ville släppa taget i landet trots att hösten närmade sig. Det var få moln på himlen, om ens några och utsikten när man red längs med den stora floden Sema var storslagen. Som alltid.

Yrwen manar på sin häst så han kan komma upp jämte hertigen för att prata om det som de just upplevt i huvudstaden. "Draken, serifalier, colm, tookonq vart kommer allt detta att sluta
Inte nog att avskumen från thalamur hotar oss skall vi behöva strida mot våra egna? Vad tror ni detta kommer sluta i?"

Hertigens min var något bekymrad när han tittade över på Yrwen och han andades ut sakta innan han svarade.
"Jag tror att jag kan hantera greve Severan. Men att det verkar vara så många saker i rörelse bekymrar mig. Något som är svårt att överblicka brukar sällan sluta väl. Tokon är splittrat så mycket har jag förstått, vår konungs agerande var om vi ska uttrycka det milt kanske inte så klokt. Tokon är ett stolt folk med mycket vilja och heder, det här sliter på dom och de skulle ställa till stor skada om de gemensamt skulle vilja skada övriga Consaber." Nagor tittade ut längs med floden och sedan framåt där han såg att Hoppets bro började närma sig. Denna bro som var ett mäktigt stabilt träverk lät resenärer att korsa floden Sema på deras väg norrut.
"Men jag tror inte ett enat Tokon kommer att marschera, Verdurakh och Ardrigh Cailleach har bra kontakt och draken hade varnat om han trott att de hade ont uppsåt. Cirefalierna är egentligen mer bekymmersamt de är ett inflytelserikt folk med stora ambitioner. De ser oss som ett stort hot inom handeln och framförallt till havs. Det är knappt så mina tankar faller på Thalamur något mer. Vilket i sig är oroande."

"hoppas vi kan lösa detta omgående, så att vi kan lägga vårt fokus på yttre fiender och inte kriga med våra vänner" yrwen tittar ut över landskapet. Ett landskap han inte vill se i lågor och dränkt i blod. Om inte blodet tillhör hundarna från thalamur... Ett bistert leende sprider sig över hans ansikte.