En dammig väg

Att vakna upp på Draken och Hingsten var något helt annat från att somna där blev Piett varse om. När han planterade sin med åren allt tyngre kropp på britsen så var det med ett leende på läpparna men när han skulle montera loss kroppen morgonen därpå så fanns en plågad min klistrad i ansiktet på honom. Huvudet sprängde, magen kurrade och tarmen gjorde sig påmind. Vad var det för gurgel som höll på nere i magen på väg upp i strupen? När han till slut satt upprätt så svar han högt.
"Förbannade huvud, jag skulle följt den där gamle dårens råd i Soldarn och amputerat bort eländet!" Hans händer letade sig upp till ansiktet och tänkte ögonen. "Måtte alla smådemoner stjäla solen, dess strålar är knivar i mina ögon." Mitt emot fnissade Nakor lite grann. Eller kanske inte fnissade utan snarare han skrockade med en hög tonart.
"Vi ska iväg tjockis" sa Nakor medan hans leende aldrig lämnade den fula munnen. Han slängde sin ryggsäck över axeln och gick ut ur sovsalen.

Nere vid stallet satt baron Yrwen redan på sin ridhäst framåtlutad med hakan på sina knogar och armbågarna på sadelknoppen. Han hade en allvarlig min och bredvid porten in till stallet stod stallpojken och höll i tyglarna till hans kamphäst och packhäst i en hand. En senig pojke på en kanske sjutton år med fylligt smutsgult hår och fräknar över näsryggen. Nakor stod bredvid sin ponny med alla sina knivar i bältet över bröstet och sin långa dolk vid sidan, på huvudet hade han dragit ner sin svarta luggslitna kaptenshatt långt för att dölja ansiktet och sina spetsiga öron. Antagligen hade Constantin varit noga med att påpeka vikten av diskretion för det lilla gråskinnet. Constantin själv stod bredvid sin häst och hade ett stadigt grepp om tyglarna med sina gråa mantel om sig redo för att promenera iväg.
"Jaja, jag förstår vinken, jag ska skynda mig" hasplade Piett ur sig medan han slängde sadelväskan och sjömanssäcken upp på sin packåsna. "Försök röra er medans ni väger vad jag väger och har ett huvud av skit" muttrade han halvt för sig själv. "Glöm inte att vi ska stanna till förbi mig, gården ligger nästan längs med vägen." Constantin och Yrwen tittade på varandra opch båda verkade tänka samma sak. Vilken gård? Men baron Yrwen nickade till sist. Nakor verkade däremot helt ointresserad, ivrig att komma vid.
"Ska vi inte röra oss snart grisskinn?"

Det var en god dag för att vara på vägen, solen var inte så stark då den var insvept för det mesta i ljusa tunna moln. Moln som inte hotade med regn eller hårda vindar. Såsom lagen sa i Consaber gick samtliga till fots, även baron Yrwen som ändå rättigheten att sitta till hästrygg då han var av adel börd. Att sitta till ryggen var något som i begynnelsen gjordes av de stridande, och de stridande var alla adliga i det förflutna. Därav levde lagen kvar att de adliga var de som fick rida. Men baron Yrwen hade klivit av sin häst efter en halv vakt och ledde nu sin egna karavan av tre hästar efter sig. Nakor hade dragit ner på tempot och gick längst bak med Jäkel och svor för vartannat steg.
"Förbannade jävla grisar och deras lagar. Varför ska min fussingar lida för deras drittlagar!?"

När eftermiddagsvakten antaligen var på väg att börja så hade de lämnat landsvägen och färdats ett tag västerut. Landskapet bestod av hedar och vegetationen var sparsam tills de på håll såg hur en skog bredde ut sig framför dem. Som ett mörkt hav vars kust de äntligen nått.
"Där har vi det, i ett skogsbryn lite söderut ligger min gård. Vad som kan finnas kvar av det i alla fall." Den sista meningen muttrade Piett mer eller mindre för sig själv. Nog var det så att hans farhågar var befogade. Gården var en ganska stor gård med lada, stall och boningshus. Runt samlingen med hus fanns ett staket som numer liknade ett slitet skelett av någon förhistorisk reptil som slingrade sig i en båge från skogsbryn till skogsbryn framför dom. Taket på ladan hade kollapsat fullständigt och detsamma såg ut att vara på väg att hända med boningshusen tjocka gräs och jordtak.
"En bit in i skogen bakom stallet finns det en vattenkälla, eller det fanns en förut åtminstone. En trevlig uppfriskande stenbäck där jag tvättat buken mången gånger, även om det inte var lika mycket att tvätta förut." Piett skrockade åt sitt skämt, men ingen skrattade även om Yrwen lät en mungipan dra på sig lite. Constantin hade sett värre, men det här var inte precis vad han hade kallat ett välkomnande hem. Det fanns nog arbete för en två tre somrar innan allt var i sin ordning på den här gården.
"Ni kan väl stanna över natten åtminstone?" Piett hade börjat leda packåsnan förbi den förfallna grinden och lossade remarna som höll fast sjömanssäcken när han nått stallet. "Jag menar om bara ett par glas så är det mörkt och ni lär söka skydd då ändå, varför inte här. Bättre än en buske i alla fall. Nåväl kanske inte bättre än en kvinnobuske..." Hans leende klöv hans något feta ansikte och mustaschen bredde ut sig ovanför munnen och han sträckte ut armarna inbjudande.

Med ett skevt leende och med huvudet skakande i misstro fäste Constantin sin häst vid vad som såg ut som en stomme i vad som nästan var kvar i staketet, "Jag ska se mig omkring, Pietts gård är vad man kallar en gård med 'stora möjligheter' eller mer rakt på, ett förfall som kräver mycket tid men som kan bli fint!"

Constantin gick in mot ladan för att se sig omkring och försvann runt knuten mot baksidan och mot bäcken...

Nakor var bara glad åt att slippa gå mer idag. Efter att ha sett till Jäkel och boxat in honom i rucklet till stall så började även han utforska gården. "Det här är ju ungefär lika hemtrevligt som en Trukhisk svinstia men lite kvinna skulle inte jag heller tacka nej till." *vasst flin*

"Trukhisk svinstia? Nä du min lilla lopphög har du fått det om bakfoten, det är här som man lägger ner sin hatt. Det är här, en bit nerför skogsdungen som jag hade hagen med korna för en sisådär åtta nio år sedan, precis innan hon." Han avbryter sig plötsligt, skakar till huvudet och vänder sig om mot boskapshuset. "Undrar om jag inte ska se om vi har några kastruller kvar, och spisen borde jag kunna få igång annars kan vi göra en eld här." Han vandrar fram mot dörren och öppnar den. Han verkar något förvånad över att den fortfarande sitter där den ska och så försvinner han in.

Yrwen sitter kvar på sin häst tittar ut över ägorna...
detta har säkert sätt sina bättre dagar tänker han stilla för sig själv. Dock så finns det färskt gräs för djuren och friskt vatten att dricka.

Att stanna en natt är nog inget bekymmer, men vi får inte glömma att vi har viktiga saker att uträtta och tiden är inte på våran sida.

Yrwen rider ner mot stallet, för att se om källan fortfarande är kvar eller om den torkat ut.

Bäcken var fortfarande levande och vattnet sorlade nedför strömmen, även om det var väldigt mycket vildvuxet så var det tydligt att djuren använde denna plats för att få sig vatten.

Constantin gick ned till vattnet och böjde sig ned och kupade händerna och dog upp vatten och drack. Det var friskt och förvånande välsmakande. "Hästarna får ställas här en stund så de kan beta friskt gräs och dricka sig nöjda".

Med det tog Constantin av sig sina stövlar och strumpor och kavlade upp byxorna samt hängde av sig och satte sig på en sten i forsen och satte ned fötterna i vattnet, en gudomligt skön känsla, och visslade en sång samtidigt som tankarna vandrade iväg en stund innan han skulle bli tvungen att hämta hästarna och vattenskinnen.

"Ah! Jag visste det. Här ska ni se så borde jag kunna få i ordning lite mat till middagen." Piett stod vid spisen inne i boskapshuset och strålade. "Här har det inte varit några fåglar som byggt bo inte. Ved finns det kvar dessutom, verkar som om ingen hittat hit under alla dessa år." På bordet som fortfarande stod på benen vid bortre änden av rummet hade han slängt upp sin sjömanssäck och en gapade stort då Piett hade öppnat den. När elden hade tagit sig och en stor gryta som han grävt fram ur skafferiet hängde över den drog han ur korken ur flaskan och tog en stor slurk. "Ahh, det var inte illa. Men nu lilla vän ska du användas till det i grytan." Han hällde i en stor del av innehållet som nu blandade sig med det övriga innehållet i grytan. Han svettades när han stod vid grytan och svamparna, potatisarna, rovorna och köttet som först hade fräst i grytan simmade runt i den alltmer trögflytande sörjan. Det såg inte mycket ut för världen, men det spred en doft av välbehag i huset.

Efter att låtit hästarna dricka sig fulla och smaka på gräset, leder Yrwen upp dem till ladan igen. Binder dem utan för och går in i Piets hem. Matdoften möter honom i dörrposten, det luktar hemtrevligt och mustigt. Han ställer sitt svärd vid en pall som står nära spisen och sätter sig ner och känner en lungn känsla komma över honom.
Yrwen låter sina tankar vandra mellan nätter i fält, nätter i hemmets trygghet, nätter som komma skall. Vart kommer vi att hamna på denna resa.

Finns det något man kan dricka in väntan på maten?

"Självklart självklart, jag ska kika." Piett försvinner ut ur dörren och han går runt huset. Bakom huset finns en liten övervuxen kulle med gräs långt som en halv man. Han börjar röja runt i gräset till han till sist sticker ner armen. Där hittar han det och drar till. Gräset delar sig och upp kommer en dörr snett upp rakt i luften. Han gnolar lite grann för sig själv och kliver in i kullen. Blott ett ögonblick senare kommer han upp igen med det bredaste leendet på väldigt länge. "Det är ingen som har varit här!"

På bordet ställer Piett en lerfärgad kruka med grovt rep lindat om den.
"Här ska du se, det här är minsann fint lagrat vin, borde nu vara uppemot tolv år gammalt. Jag lämnade för snart nio år sedan och hade då haft den här dyrgripen i min ägo i ungefär tre år. Jag har för mig att det var av vinsättare Bald jag köpte krukan ifrån. Den karlen kunde göra vin minsann." Piett letar fram fyra trämuggar blåser dammet ur dom och ställer dom på bordet och häller upp till honom själv och Yrwen. "Undrar om Constantin och Nakor vill ha?"

Med Daaks tajming kliver Constantin in när vinet hälls upp. "Kanske man kan få be om ett glas med? DU har en gård Piett som säkerligen måste varit väldigt fin när du bodde här och underhöll den! Vattendraget är friskt och markerna är goda, och byggnaderna verkar ha goda fundament och stommar som står emot även när ingen tar hand om dom! Ladan var väldigt rymlig märkte jag när jag ledde in hästen och ordnade för honom.

Constantin la av sin packning vid väggen och la av ytterkläderna på en av stolarna innan han satte sig ned.

"Men absolut Constantin! Här finns det så att vi klarar oss för kvällen" Piett drog av ett leende som de vant sig vid den senaste veckan. "Blir nästan lite tråkigt att se er färdas iväg i morgon" Det sista sa han och leendet försvann iväg och han vände blicken ut mot ett fönster där fönsterluckan var till hälften av. "Men var har Nakor tagit vägen?"

Nakor spatserade runt på gården jonglerandes en bunt knivar i allt snabbare takt och funderade hur någon kunde stå ut med att bo så här avsides. Doften av mat trängde sig plötsligt in i hand näsa och gjorde honom påmind att han var fruktansvärt hungrig. Med snabba steg mot stugan och knivar som försvann spårlöst i diverse skidor klev han in genom dörren. "Ah Mat!".

Knappt hade Piett ställ sin fråga så kom Nakor in genom dörren. "Jag borde ha anat att du skulle dyka upp när det vankades mat" han gick tillbaka till grytan och tog tag i sleven och rörde om. "Jag tror nog vi kan äta nu." Med sin andra hand tog han upp en skål och hällde upp grytan i den och gick över och gav den till Yrwen. När alla hade fått en skå satte han sig ner på en pall och tittat upp allvarligt. "Hade ni på fullast allvar tänkt trampa upp till kungen och säga att en av hans trogna undersåtar som till och med svurit en ed är på väg att förråda honom?"

Yrwen tittar upp, inser hur sant det är det som just sades brister ut i ett hjärtligt skratt Min gode värd, helt sant är det som du säger, dock så skall vi inte direkt till kungen. Det finns många vänner och alierade i staden som först måste få denna vetskap innan kungen. Denna information kommer med stor sannolikhet kasta oss rakt in i ett inbördeskrig. Därefter kommer Thalamur se sin chans att ta tillbaka det land vi har befriat.