Strålande Calnia - mitt hjärtas pärla

Hur mycket än hertig Nagor hade velat slänga sig upp på hästen och begett sig söderut mot Calnia ensam tillsammans med Yrwen, Constantin, Nakor och Piett så visste han det inte var så enkelt. Förbaskade formaliteter, krimskrams och tröghet i allt han ger sig in i. Varför var inte allt lika enkelt som när han var ung och med sin yngre bror närsomhelst kunde bestämma sig för att ge sig iväg för att fånga hästar, jaga vildsvin eller bara vara. Nagor visste att det var en kombination av hans instinkter och beräknande intellekt som placerat honom där han är idag. Men det hälpte inte att det alltid fanns något inom honom som drog honom mot det okända och oplanerade hela tiden.

Han hade försökt få i ordning sitt sällskap till Calnia så fort som möjligt och till och med försökt utelämna ett par personer som han ansåg kunde stanna kvar i Cretén. Men ändå så var det en mindre armé som begav sig söderut. Han lyckades lämna med blott ett tjog lätta kavallerister, ett dussin bågskyttar, hans personlige livvakt Gudur, hans skrivare Harald, aspirantkock Freille, tjänarna Garal och Veckio och slutligen hans skräddare Ingil. Djupt försjunken i sin sadel sneglade hertig Nagor över axeln och tittade på Cretén en sista gång innan fästningen försvann bakom en kulle. Något inom honom sa att vissa saker inte skulle vara detsamma när han återvände hit, en känsla han inte kunde skaka av sig vilket han inte alls gillade. Men en annan känsla han hade och som var stark var att han gjorde rätt i att agera på den här informationen som Yrwen och Constantin kom med. Han kände till denne Davadan Alve, en remarkabelt ordinär man som det var många år sedan han såg sist. Han kunde inte ha fel.