Draken och Hingsten

Yrwens gråspräckliga ridhäst slagen i en enkel pläd och sadeln mörk stod och väntade på sin herre på land. I höger hand ledde Yrwen sin vitmelerade kraftiga stridshäst och i vänster hand hade han ett grepp om grimman på sin rostbruna packhäst. Redan på fast mark stod Constantin med sin ryggsäck hängandes över en axel och bredvid honom stod Piett och talade tyst med sin Ali.
"Där ser du, vi kom minsann iland till slut." viskar Piett till den blåa stora fågeln.
Kvar på båten och nu sist på väg mot land är Nakor och hans steg var tveksamma. Han vet att hans sort inte är speciellt välkommen och framförallt i norra Consaber som dom faktiskt var i nu. Hans ponny, Jäkel, stretade emot en aning och kände troligtvis hans tvekan.

Flottbasen var ny och långt ifrån färdig men det hindrade inte att det åtminstone hade börjat skapats en naturlig stig på väg mot södra stadsporten. Merparten utav verktygen och timmret hade antagligen färdats via floden och således vattenvägen. Annars hade nog stigen varit mer av en väg vid det här laget ett halvår efter att man inlett bygget. Man närmade sig stadsmuren och porttornen och Constantin klev av sin häst, detsamma gjorde Piett och de tittade båda två menande på Nakor som satt ihopsjunken på sin åsna.
"Hörru din lilla vårtsäck, jag tror att du gör klokast i att kliva av ponnyn och dessutom skyla dig när vi nu närmar oss. Dina gelikar har jag hört talas om haft hedersplatser vid lägereldar i norra Consaber, främst Tokon då förvisso. Med hedersplats menar jag då såklart att det är de som snurrar över elden. Dessutom är det bara de med ädelt blod såsom vår gode baron här." Piett pekar med tummen över till Yrwen som svarar med ett litet leende medan Piett fortsätter. "Som får sitta till häst."

Yrwen tar ett djupt andetag tackar Daak för en säker resa över havet och att han åter är på fast mark i moderlander. Tittar på gruppen som reser tillsammans,hur kom han att slå föje med en gûrd. Antingen kommer han få sig själv eller oss andra dödade. Han låter sedan blicken fortsätta mot staden.


"så, mot draken och hingsten."

Tankarna fortsätter, vem kan man lita på i staden, i landet, vi måste ta oss till huvudstaden och tala med konungen. Vem vet hur långt det är kvar innan krigets hundar åter är över oss. Yrwen sänker huvudet och manar på sin hingst mot staden.

Nakor tittar på Piett och Yrwen med slokande öron och kliver sedan av ponnyn Jäkel och muttrar väsande (nästan ohörbart) under den slitna kaptenshatten "Någon...getröv...kliva av...höga hästar...rostigt durkslag".

*Fäller upp huvan på den mörkgrå manteln och klappar Jäkel på halsen*
"Vad trevligt" *spottar på marken* "att vi var tvungna att stanna så långt norrut då! Nästa gång kan vi väl åka till en något mindre inavlad fiskeby där det finns hor som inte ger prassel i trumpeten och färre eldkåta perversa Perenner. Den där ölen kan inte komma fort nog..."

*Nakor drar bestämt i Jäkels betsel för att få honom att börja gå och får kvickt dra undan händerna för att inte få sig ett bett* "Äsch sluta bete dig Jäkel eller så kanske de fina herrarna slänger dig på bål med"

*Nakor tar ton och sjunger en liten visa medan han går bredvid ponnyn i riktning mot staden*
"Vi sprit nu ner i glaset hällt
och supen står som en pitt.
Och väntar på att få slinka ner
uti våra halsars mitt.

Skön och fin den rinner ner
i magen mjuk och trång.
Den banar väg för vällustens spel
och räcker natten lång."

*Yrwen tittar mot nakor och säger med bestämd röst*
"Min gode Gûrd om du vill komma ur detta med livet i behåll rekomenderar jag dig att ha den huvan över ditt anlete och låta din röst höras minemalt."
*Yrwen tittar på de andra*
"Och till övriga, minns att i denna stad har vi inte mycket att hämta, minns brevet och dess innehåll. Dock skall ett krus och en varm säng kunna avnjutas innan vi fortsätter till huvudstaden"

*Yrwen fäster blicken mot staden och manar på sin hingst*

Vid middagstid brukar ljudvolymen i de flesta städer sjunka. Den här aftonen var inget undantag, när öppna fönsterluckor snarare vittnade om middagskonversationer än om arbetets vedermödor. Det gula gräset som bränts blekt och frasigt under sommarens långa veckor av stark sol, färgades nu i guld av den låga solen.

Den oron över blodsutgjutelse som borde finnas hade inte nått Firina ännu då sällskapet vandrade in emellan de två olycksbådande stentvillingarna som utgjorde södra stadsporten. Stanken som ofta fanns i städer, en doft som det var länge sedan de känt slog mot dom. En blandning utav urin, rutten mat och havsvatten allt för att förvirra sinnena.

Constantin följde sin vän Yrwen och de nya bekantskaperna, eller medresenärerna, han var inte säker på hur han skulle se deras plats här.

Väl uppe vid porten och innan de klev in i detta myller av dofter och folk vände han blicken ned mot skeppet och hamnen, "Yrwen min vän, känns det inte lite konstigt med Kapten Manhald och hans skepp med gömda luckor med argsinta vandaler, många konstiga blickar och känslan av att allt inte är som det ska..."

Kanske var det bara en tanke, eller så talade han för lågt för Yrwen verkade inte höra vad han sa denna gång, men han lät det passera som en tanke som lät för högt.

Med en högre och fokuserad stämma riktag till gruppen säger Constantin "En öl kommer sitta bra, men sen måste vi se om det finns relevant information om vad som föregår i trakterna samt huruvida vägarna till Huvudstaden är säkra så här tids. Sannerligen måste vi bege oss med all hast och målmedvetenhet dit då vi med säkerhet inte har mycket tid att spilla..."

En samstämmig grupp svarar nästan i mun på varandra, "ja öl!" samtidigt som de vandrar genom dofterna av stadens myller mot Draken och Hingsten.

Väl framme vid Draken och Hingsten inser Constantin hur väl de alla smälter in, de luktar efter resan allt annat än gott! Dags för ett bad och tvagning och sen en god öl och en bit mat... Men före det kanske det finns en del nytta att få gjort för flera, med tankarna på var man kan få svar på några frågor och samtidigt se sig om "Yrwen, det finns ett tempel i staden, kanske lägligt att säga några väl valda till Daak innan middagen?"

*Yrwen tittar mot Constantin och ler*

"Så sant min vän så sant, Att tacka Daak för en någorlunda trygg resa är på sin plats"

*Yrwen ser på de andra i gruppen, med en lung och from blick*

"Någon av er andra som vill följa mig till templet och tacka vår skapare för att han vakat över oss under vår resa?"

Ögonblicket efter att Yrwen ställt sin fråga hejdar han Havsbrus, sin häst. Den packade jorden som utgav sig för att vara Firinas stadsgator var hård och en annan ojämn i torkan. I slutet av ett stort hus, blott kanske tre manslängder långt, verkade fönsterluckorna sitta lägre och ovanför en sliten trädörr hängde en skylt. På skylten fans en orm med vingar avbildad mitt emot en stegrande häst. Man kunde ana att den sedvanliga stadslukten fick konkurrens av det man närmast kunde kalla matos. Korv, ost, och kanske till och med färskt bröd. Något Yrwen hade glömt att nämna var att Draken och Hingsten tillsammans med flera matetablissemang i Firina var välkända för sin utsökta korv. Något som dessutom uppmärksammades över ett par dagar i månaden maj då korvfestivalen var i full färd att skämma bort alla besökare med smaker bortom fantasin.

"Vilken fantastisk doft! Vi får nog skynda oss att få rum för natten och springa våra ärenden då denna doft gör mig galen! Det kommer sitta extremt gott med ett stop, fluffigt bröd och en smakrik korv!"

Efter att ha spänt fast sin häst och med bestämda steg mot dörren steg Constantin in och drog ett djupt andetag för att njuta av dofterna som var en helt annan historia än gatans. Efter att ha lokaliserat vad som såg ut som värden för etablissemanget såg han över sin axel för att se om sällskapet var med honom in, all utom den lilla Gûrden kunde han se, vilket först kändes skönt (han skulle bara ställa till problem...) men sen insåg han att så kanske redan var fallet när han såg honom smyga längs väggen på något upptåg som Constantin definitivt inte förstod.

Utan att göra väsen av sig tog Constantin några snabba steg till Gûrden och dog snabbt luvan över hans yviga kallufs för att se till att ingen såg honom för vad han var, och med en låg röst nästan viskandes i Gûrdens öra "Följ med mig innan något vi inte har tid med startar"

*Nakor steg in i sorlet från värdshuset och drog tungan över läpparna vid lukten av maten*
Efter en snabb titt runtomkring i lokalen såg han några inavlade stadsbor som spelade tärning vid ett av borden längre in och det kliade i fingrarna att få röra de glatta ytorna på dem och med lite tur kunde han kanske använda sina egna "förbättrade" tärningar. Utan att riktigt inse det gled han runt sällskapet och smög längs väggen för att komma undan de andras vaksamma blickar som knappt lämnat honom ifred sedan de klev av fartyget.

Nakor känner närvaron av någon som tornar upp sig bredvid honom och har halvt om halvt redan dragit sin sahlamdolk under manteln innan han inser att det bara är Constantin och stoppar omärkt tillbaka den i dess skida.

Constantin viskar "Följ med mig innan något vi inte har tid med startar"

"Men jag skulle ju bara titta lite närmare på...ehum...ja...Vad vill du?" Frågar Nakor och andas högst medvetet i ansiktet på Constantin med sin fruktansvärda andedräkt inte helt olikt odören av något som legat dött i dikeskanten en vecka eller två.

*Yrwen tittar på de andra medans de går in i värmen och stimmet från Firinas bästa ölhall. Han tittar ned på en dräng som står utan för*

"pojk ta hand om mina hästar så att de får vatten och havre. Sköter du det bra så får du en till när vi ger oss av" *yrwen sträcker över ett mynt*

*vänder på Straffaren och rider ned för de trånga gatorna mot templet som finns i staden för att visa sin taksamhet till Daak*

Yrwen sätter hälarna lätt i Straffarens sida och lunkar iväg. Luften var sträv när den nu även fyllts av flera ugnars askar och värme. Han red igenom flera korridorer av ljus när solens gyllene strålar emellanåt bröt sig fram mellan de hustaken. Solen var så stark och bländande som den bara kan vara på sensommaren när den ännu ej bestämt sig hur länge den vill hänga kvar på himlavalvet. Katedralen låg inte långt ifrån Draken och Hingsten och Yrwen hade varit i Firina ett par gånger tidigare. Så gatorna var inte alltför obekanta. Det verkade nästan som att till och med tiggarna och de utslagna begav sig in för middag vid den här tiden. Även om det inte var särskilt troligt utan snarare hukade de i bakgränder där de flesta kastade sina sopor efter middagarna. Om det blev något det vill säga. Plötsligt öppnar det upp sig och en öppen plats med en gul trädgård i mitten. En stor sådan med ett par gröna lövträd utspridda i det gulbrända gräset. I mitten av trädgården tornade en stor katedral upp sig, uppemot 50 meter lång och med ett mäktigt torn som hängde över staden som ett allseende öga. Yrwen rider en bit fram innan han sitter av och leder Straffaren sista biten. När han närmar sig trappan som leder upp till kyrkporten hör ett hetsigt samtal öka i ljudvolym.
"Ingenting säger jag!" Den ena långa mörkklädda beväpnade mannen hängde nästan på sitt spjut och vred ner huvudet till den sittande kortare och mer satta på trappan.
"Ja vetju att du gjort, vaffö ljuger du?" Den kortare som nu sträckte ut armarna pratade otydligt och sluddrade en aning. Inte att han var full men kanske snarare för att han saknade ett par tänder.
"Men hur många gånger Perak ska jag säga till dig att jag sa ingenting om vilka kort du hade. Du spelar kort som en bakfull åsna som drattat i sin egen skit. Å du gör det stup i kvarta."
"Hankel, dä långe skitkörv!" Plötsligt avbröt han sig när han såg att Yrwen närmade sig "Va ha vi ä då? Hejjeman min, vi ä stäädsvaktn här." Hafsade den korte, Perak, ur sig samtidigt som han ställde sig upp och bevisade att han mycket riktigt var kortare än sin kollega. Hankel, den långe, i sin tur fortsatte.
"Herreman eller inte, ditt stål får du lämna här ute"

Draken och Hingsten erbjöd ett minst sagt intressant kackel, som en hönsfarm där hönsen visste att deras sista stund var kommen. Alla bänkar och bord var indraperade i ett gulrött skimmer ifrån alla stearinljus som lyste upp lokalen. Längst upp i taket låg dessutom ett tungt dis som låg som tunna moln en ljum sommarkväll. Det var röken ifrån ett antal pipor som gjorde att alla där inne tyngdes ner.



En bit in i lokalen efter att ha kryssat emellan två män i ett hetsigt samtal, en hund, en grupp timmerhuggare som tävlade om att skrika högst vid ett bord och ett par överförfriskade sjömän som hade börjat kvällen tidigt så fann Piett ett bord med två bänkar där han åtminstone slog sig ner. Med sig hade han sina sadelväskor som han la på bordet. En bit ifrån väggen kom Constantin och Nakor som nu hade sin huva framdragen över ansiktet till bordet. En fårad kvinna som säkerligen varit vacker en gång i tiden närmade sig Piett när han slagit sig ned.
"Vad önskar min herre? Eller är ni flera?" Hennes blick mötte Constantins och sen stannade lite extra vid Nakors huva innan hon vände bort den, något ointresserad.

"Herrarna här kanske önskar ett stop var med er berömda korv till! Och om så finns så önskas övernattning för fyra denna natt, och i alla fall jag (blicken mot Nakor) önskar ett bad."

Constantin slår sig ned mitt emot Piett och la sin packning på bänken bredvid honom och letade i en av sina sadelväskor. Efter någon minut fann han det han letade efter, sin pipa...

Men ett leende på läpparna och en blick av nöjdhet tände han sin pipa och njöt av smaken när röken fyllde munnen.

Det är inte mycket som slår en god pipa i slutet på dagen efter en lång färd, kanske bara ett varmt bad. Eller vad säger du herr Piett?"

*Yrwen kliver av sin straffaren, tittar på de stadsvakten*

"Självklart skall inte stål bäras i helgedomen, vad tar ni mig för hedning"

Utanför kyrkporten finns en enkel anordning för att binda riddjur vid. Porten är av massiv ek och är mörknad av åren. Ovanför porten finns sten statyer som visar bilder från skapelsen. Daak är den allseende guden som uppenbarat sig för de rättrogna och som har makt att förlåta synder. Daak avbildas som en kraftfull man med långt vitt hår, kort skägg och lysande ögon utan pupiller. På hans högra sida tronar Fexior, ett blått lejon med svarta örnvingar av stål som är Daaks trogna stridskamrat. På gudens vänstra axel sitter Ingnarios, en vacker skepnadsändrande fågel som flyger över världen och rapporterar till sin herre. I Daaks händer vilar ett svärd av skiraste glas. Daaks fästning är ett rike ovanför molnen dit de rättrogna hamnar efter döden. Den som syndar kastas ned i ett fasansfullt eldhav, där demoner och det orena blodets avkomma plågar de olyckliga själarna. Vart själen kommer bestäms i den renande elden som också befriar alla själar från synd.

*yrwen sänker sitt huvud i vördnad kliver in genom porten och lämnar sitt svärd och sin sköld i vapenkammaren innan för porten*

"Jag herre?!" *skrattar väsande* "Mycket har jag blivit kallad men inte herre förut. Korv och en rejäl köttbit och något starkare än vatten att rensa halsen med vore gott efter att ha ätit besättningens mat under resan och vad gäller...bad... Jag minns att det regnade på mig under den där dagen när vi var på havet och jag revade segel, säkert en vecka sedan så det kan vänta ett tag till och mina kläder kliar inte just nu heller."

"Är det någon som vill spela lite tärning eller kort under tiden vi väntar på herr Baron Viktig?"
*skramlar lite med några tärningar i handen som Nakor helt plötsligt håller i sina händer utan att någon såg vart han fick dem ifrån*

Katedralen var välbevarad med mången statyer, till och med färgat glas i långa smala fönster som antagligen på dagen lyste upp katedralen i ett himmelsrikt och kanske till och med berusande sken. Yrwen hade alltid varit bekväm på helig mark och det här var en av de finare han beträtt. Första och enda gången innan den här som han klev in i Firinas katedral hade han gjort det på dagen för nu drygt sex år sedan. Det var innan han skulle över Thalaviken till Perina med sex års mindre erfarenhet. För att spilla blod i Pereinska frihetskriget och för att få ett prydligt ärr över ena kinden, visst hade han dragit stålet flera gånger innan dess, men detta skulle bli något annat. Något som visade hans värde, det visste han. Men kriget hade förändrat honom, att se vänner dö och att komma till insikten att i ett krig finns det sällan något så gemensamt som att oavsett sida så dör man på samma sätt. Med ansiktet i leran, förnedrad, omintetgjord och tömd på liv. Men just den insikten hade inte förändrat hans hat gentemot thalaskerna, de hade redan tagit för många vänner. Men det var inte bara personligt, utan han kände en avsky mot deras hela, väsen. Deras sätt att vara, deras förhållande till omvärlden och till den andra sidan. Yrwen hade alltid haft uppfattningen av att de besudlade naturen med sin typ av magi hur de lät den till och med styra människorna i landet. Förslava dem. Innerst inne tyckte han att den typen av besvärjande inte hade något att göra på jorden. Hans orden, magikerorden Consentin, hade skolat Yrwen väl där.

Visst hade det blivit kallare? När Yrwen klev ut ur katedralen igen en stund senare fanns Hankel och Perak kvar utanför, och värmen som Daak hade delat med sig av försvann hastigt. Perak stod nu upp och hade en besynnerlig min. Nästan inställsam.
"Min gode härre, vi har haft en fyre ögen på ditt stål. Får en simpäl städsvakt fråga vad än härreman gör här?"

Yrwen rättar till svärd och sköld. Rustningen sitter som den skall, smeden som gjort den har verkligen lyckats med passformen. Han tittar förvånat på vakterna.

"självklart får ni det, jag har tackat skaparen för en säker färd över havet från Perina"

"Jag tror vad min vapenbroder egentligen var nyfiken på varför en ädling kommit till Firina. Folk av nobel börd besöker oftast Firina i samband med större tillställningar såsom korvfestivalen i maj." Långe Hankel, även han skitig men ändå mer vältalig än Perak verkade välja sina ord noga.

"Jag kan testa kasta ett par tärningar med dig. Men då blir det med mina tärningar!" Styrman Bzernon från Månstrålen var tydligen en av sjömännen som börjat kvällen tidigt. Han luktade öl, även om det kanske inte var så konstigt då det mesta på Draken och Hingsten luktade öl. Han fiskade fram en liten tygpung och tog fram två tärningar som lekte runt bland hans köttiga grova fingrar.
"Vad sägs om lite Svarten? Undvik svarte tio men så högt det går på fem kast?" Svarten var ett välbekant enkelt tärningsspel som oftast kom på tal hos lite sämre tärningsspelare och kanske framförallt de som började känna däcket kränga under dem. På torra land. Det handlade alltså om att kasta fem dubbelkast. Högsta totala summan vann den satsade insatsen, men kastade man tio på något av dubbelkasten så fick man dra av tio från totala summan.

"Ja men lite pipa hade inte varit fel" nästan skrek Piett när han hade lutat armbågarna på bordet och tittade på kvinnan som väntade otåligt på att de skulle säga vad de ville ha. "Överraska mig är du snäll, men snåla inte jag är hungrig, vansinnigt hungrig"

Bzernon lutade huvudet bakåt och skrattade länge. Till viss del hånfullt men även hjärtligt som bara en av perennisk börd kan frambringa.
"Svarten verkar inte vara ditt spel Nakor, vill du spela igen?" Han drog mynten emot sig med handflaten och lät dom falla ner i läderpungen han höll vid kanten av bordet.

Yrwen började känna att samtalet tröttade ut honom, villka var de att förhöra sig om hans ärenden. Han sänker blicken bistert och säger med väl valda ors.

"Jag har ärenden till min familj i huvudstaden, skeppet vi seglade med tog oss i land där det var närmast för dem. Att ni ställer alla dessa frågor är för mig högst oförståligt. Jag skall nu återvända till mitt sällskap på draken och hingsten. För att där avsmaka en god och behövlig middag"
Yrwen tar Starffaren i tyglarna och går med bestämda steg ut från kyrkbacken.

Hankel öppnar munnen för att säga något men tittar in i dom bestämda ögonen och slår ner blicken. Den korte ser ut som han blivit ertappad i kyrkträdet i full färd med att palla äpplen när han böjer ned huvudet.
"Avsolut, jag ber ödmjukast om ursäkt. Jag är en nyfiken sort, självklart skall ni få bege er iväg."

Jonas skrev:
"Svarten verkar inte vara ditt spel Nakor, vill du spela igen?"

"Blod och förbannad aska!" *spottar på golvet* "jag är bara ovan vid tärningarna, låt mig visa hur en gûrd spelar tärning!"

Constantin ställde sig upp, såg mot värdinnan som verkade förvirrat upptagen med något, tog ett djupt andetag och gick över till henne;

" Frun, skulle det vara möjligt att få tillgång till ett rum med bad nu på en gång? Sen är våra magar utsvultna och längtar efter er goda korv och ert öl..."

Kvinnan såg på honom med en lite frågande blick innan man såg att hon nu mindes deras beställning. "Ja visst maten och ölen kommer nu på en gång! Och om du går till Gildan som står där borta så kommer han att ge er ett rum, vi har tyvärr bara en liten sovsal kvar för natten men ni får plats alla fyra och badkar finns i hörnet av rummet

Constantin tackade och gick tillbaka till bordet där han tog sina väskor, "Mina herrar, jag ordnar med rum för natten och är tillbaka inom kort, spara lite korv och ett stop öl åt mig"

Efter det gick han med bestämda steg bort till Gildan som verkade fullt upptagen i en konversation med några gäster. Med en bestämd hand på axeln på Gildan bad Costantin om tillgång till den lilla sovsalen som kvinnan berättat om, Gildan å sin sida verkade måttligt intresserad "om min herre väntar några minuter så kommer jag". Constantin som nu var trätt och hungrig var inte på humör att vänta, "Gildan, jag är både trött, smutsig och hungrig och är inte på humör att vänta längre, om ni bara visar mig till rummet ska jag inte störa längre!"

Muttrande och med en suck ställde sig Gildan upp. Han var en äldre herre med en sned näsa (säkerligen från ett krogslagsmål inne i denna sal), kraftig överkropp och kraftiga armar men med en ordentligt haltande gång. På sig bar han ett par slitna byxor och en skjorta som en gång varit vit samt ett läderförkläde med stänk av korv, öl och annat som Constantin inte ville tänka på nu.

"Om herren följer mig så ska jag visa er till salen"

Constantin följde Gildan till sovsalen och tackade för hjälpen. Väl där inkvarterade han sig på en av de två sängar som fanns och sa till sig själv "Yrwen kommer verkligen gilla att dela rum med en Gûrd!", utöver dessa fanns det fyra halmbäddar på golvet. I hörnet stod mycket riktigt en badtunna. Med glädje klev Constantin ned i tunnan men insåg till sin fasa att vattnet var kallt! Det fick bli ett kort men nödvändigt bad, inte alls vad han hade sett fram emot!

Efter en kort, väldigt kort stund var han klart och gjorde sig i ordning och begav sig ned. Innan han gick så såg han till att förbereda sig för kvällens utflykt genom att ta med sig det han trodde sig eventuellt kunna behöva. Utöver livsbevarande saker som sitt vackra Calansvärd och de dolda knivarna så tog han med sig sina dyrkar som han placerade i sin gråa mantel. Han övervägde nyttan av att släpa med sig rep och hake men insåg att det dels var tungt och att det dels skulle se otympligt ut och inte vara till stor nytta...

När han väl klev ned till matsalen så var till hans glädje maten på plats och ett härligt stop öl stod på bordet där han suttit! Han satt sig ned och tog en klunk samt en bit korv