Draken och Hingsten

"Förbannade lilla vårtgård!" Styrman Bzernon kastade tärningarna över bordet och drog upp sin penningpung från innanför skjortan. Nakor log på andra sidan bordet, han log det bredaste leende som han gärna gjorde efter att han vunnit mynt ifrån någon. Hans blick lämnade aldrig Bzernons händer som grävde fram 5 Cador och sedan dom tio silver som han bara några minuter tidigare vunnit av Nakor.
"30 silver" skrockade Nakor medan dom bytte ägare över bordet.

Maten kom in till slut, en stor tallrik med röda, svarta och svettiga korvar i olika storlekar. Några små som en mans tumme medans en del hade den otrevliga liknelsen med en mans lem. Två skålar ställdes på bordet bredvid korvtallriken, den innehållandes bröd, den andra en tjock mörkbrun sås. Givetvis ställdes en handfull stop öl på bordet även det.
"Jag tror jag har spelat klart" sa Bzernon och ställde sig upp. Ilskan verkade ha försvunnit från hans ansikte och förbytts med besvikelse och en önskan att supa sig full.
"Men vi kanske ses igen fultryne, men då blir det inte över ett par tärningar" Bzernon log och gick ifrån bordet för att återgå till sjömännen som hade fortsatt dryckenskapet utan honom.

Piett högg in i maten och hade kavlat upp sina ärmar medans Nakor inte hade samma finkänslighet. Efter ett tag kom Contantin ner, bärandes sitt svärd och satte sig vid bordet och tog själv en trätallrik och började äta. De åt under tystnad och efter ett tag hade baron Yrwen klivit in genom dörren. Tydligen låg katedralen ganska nära.

Yrwen ser sig runt i rummet, en salig blandning av folk här vill jag lova. Det är dock vamt och maten luktar gott. Han upptäcker sitt Constantin i vimlet och styr sina steg mot dem. Yrwen sätter sig ner med en lätt duns vid bordet, magen knorrar och att ta av sig rustningen kan gott vänta tills magen fått både korv och öl i sig.

Efter en stund av att maten tystar mun, ser han på de andra.

"Ikväll bör vi sova med ett vakande öga och ett lätt öra. I den här staden har vi som sagt inte många vänner, vi är långt norr ut. Förr var get Thiraker man skulle akta sig för nu verkar det som ens egna slipar sina svärd för att inte tala om Tokon. Vi ger oss av tidigt imorgon. Jag kommer be husmor att ordna med proviant åt oss så vi klarar oss en bit."

Yrwen tystnar och fortsätter njuta av den varma maten och det skummande ölet.

Omåttligt nöjd med sig själv för att ha skinnat styrmannen på en ansenlig summa pengar avnjuter Nakor middagen som är det bästa han ätit sedan han flydde hals över huvud på sin stulna ponny för vad som känns som en evighet sedan. Avnjuter är kanske inte hur omvärlden ser någon som verkar mer ute efter att slita sin mat i stycken och hälla grova klunkar öl rakt ner i strupen men bordsskick har inte varit något väsentligt i Nakors värld som oftast legat närmare åt att kunna försvara sin del av maten.

Med en blick runt bordet på samtliga i gruppen känner han en viss trygghet för kanske första gången i sitt liv, ingen av dem har försökt att våldta eller mörda honom i sömnen ännu eller sno hans silver eller mat. De till och med betalade ett rum(!) istället för att överlåta åt Nakor att hitta eget boende vilket oftast inneburit stall, höstackar eller övergivna våningar i fallfärdiga ruckel. Må vara att de kallar honom saker men det är sådant han hört hela livet och än så länge verkar de vara värda mer levande än en snabb hämnd-attack när de ligger och sover. Han tillåter sig själv att småle inombords, kanske kan de komma att kallas vänner i framtiden?!

Mer öl hälls brutalt ner i strupen och han börjar känna sig lite varm och go av ölen och magen är belåten över att bli gödd.

Constantin såg på den brokiga skaran de var, en Baron, en gammal vandringsman, en Gûrd och han själv med sin brokiga historia och vana att finna alternativa lösningar, hur hade han och Baronen hamnat i detta?

Med en sista tugga av den utsökta korven som sköljdes ner med klunk öl ställde han sig upp, ”Jag ska bara uträtta ett ärende, vi ses om en stund eller till morgonen”. Och med det klev han över bänken och gick ut ur Tavernan Draken och Hingsten, ut i den friska kvällsbrisen och svepte sin gråa mantel runt sig och fällde upp luvan över huvudet.

Han gick över gatan och in mellan husen på andra sidan för att sen smälta in i skuggorna och stanna upp en kort stund, var det någon som kom ut efter honom? Ja det var det… En grupp överförfriskade besättningsmän som sjungande rullade ned för gatan mot hamnen. ”Slappna av men var på din vakt” mumlade han tyst för sig själv.

Genom bakgatorna och igenom skuggorna tog sig Constantin till den inre stadsmurens kant och följde denna till ett litet hus som låg nästan bredvid det mindre tornet som inte användes längre. Väl där satte han sig ned på en tunna i mörkret i gränden mitt emot huset och iakttog sin omgivning. Huset var inte ett stort eller vackert hus, snarare något som fyllde en funktion för sadelmakaren där han kunde utföra sitt hantverk och utan frågor konversera med alla olika resande som passerade igenom staden. Det var dock inte den enda funktionen som huset hade och fortsatte att fylla.

Constantin ställde sig upp och gick fram till huset och innan han knackade på så öppnades dörren och ett bekant flin stod där med en pipa i mungipan. Du är inte lika osynlig längre min vän, du börjar bli gammal!” Med ett leende på läpparna konstaterade Constantin ”Och du har blivit ännu fetare Hermuir!”. De bägge klev in i huset och stängde dörren.

Hermuir var en gammal skicklig hantverkare men framförallt så var han en vis man med ”liten mun men med fyra stora ögon och öron” som hade ett förflutet från många platser inte bara i Consaber och med ett brett kontaktnät i olika grupper. Hermuir och Constatin kände varandra sen tiden av konflikterna med Thalamur när de båda ”agerade” bakom linjerna på olika vis.

De bägge vännerna satt längre framför eldstaden och rökte pipa med en lite torr tobak som bet sig fast i luften och egentligen doftade bättre än det smakade. Konversationerna gick tillbaka till åren i Thalamur, Pereine och händelser som de inte ofta talade om för att sedan komma in på litteratur och vem som egentligen legat bakom de fantastiska verserna i den Gorgiska samlingen vars skapare fortfarande är okänt för de flesta.

Så småningom gick samtalet in på de händelser som till synes är i rörelse i gränsområdena och i Pereine samt vad som viskas om kring Kungens omkrets, Hermuir betonar att det viskas från olika håll om att en konspiration ska vara i görningen, men dessa historier har florerat länge i olika format… något som stämmer in med informationen som Baronen och Constantin hade i sin ägo i form av ”brevet”.

”Hermuir min vän, jag tackar för pipan och den varma elden. Jag har en gåva från Pereine till dig med mig” Constantin tar fram en liten inbunden bok från en ficka i sin mantel och räcker över den till Hermuir Tackar! Det är inte varje dag man får en bok som man suktat efter länge, du kom ihåg att jag pratat om den!”

Väl ute genom dörren inser Constantin att kvällen är över och natten är kommen, månen lyser och tackar det då det är mörkt på Ferinas gator… Med raska steg tar sig Constantin hem genom de tillsynes öde gatorna och gränderna.

Väl inne på Draken och Hingsten igen tar han raka vägen till sovsalen och undviker Tavernan för att få sig ett par timmars välbehövd sömn.

I sina tankar har han Hermuirs ord om konspirationerna och brevet som de bär;

”Min trogne vän!
Planerna sätts nu i rullning och viktigast är att din man i Firina lyckas med sitt värv att få greve Severan Madanes att fullfölja sin uppgift. Uppenbarligen har samtalen med Ardrigh Cailleach sìol Leath-Shùile, Tokons Överkung, gått bra och samarbetet beräknas sätta igång när som helst.”

Ljudvolymen höjs mer och mer ju mindre solljus som smeker husfasaden och det är fortsatt tyst runt bordet och det var ett tag sedan Constantin lämnade sällskapet. En ljudlig rap hörs först ifrån Piett när han till slut avslutar måltiden och Nakor som nu hade bälgat i sig sitt fjärde stop öl tittade upp och flinade. Härskaren från Vita kusten skakar lite lätt på huvudet och lutar sig tillbaka i stolen, samtidigt inombords så tänker han att en rap är ändå en rap och något som inte är så konstigt. Men nog bör man visa gott ett exempel?`
"Jo det är sant, det är inte ett sunt äktenskap inte!" Rösten kom någonstans ifrån bordet bredvid. "Att han valt en ung fru är inte så konstigt men hon verkar inte nöjd inte"
"Inte det? En greve är väl en bra skalp?" Den andra rösten var raspigare och det lät som att det inte var van vid användning.
"Nej nej hon har tydligen en större fisk på kroken"
"Vem då?"
"Ingen mindre än konung Constantin själv" rösten gick först upp och avslutades i en hes viskning när han nämnde konungens namn.
"Va!? Du skämtar, ers nåd Kalina och konungen? Var har du hört det?"
Mannen skrattade och lyfte ett finger.
"Jag har mina sätt men främst har jag stora öron som kan skilja på struntpratet och det är som är av intresse."
"Vet greve Severan Madanes om det?"
"Det tror jag inte, men hon är väldigt mycket i huvudstaden. Undrar om hon inte är där nu."

Yrwen känner en blanding av vrede och nyfikenhet. Att tala om konungen på detta sätt är både föraktfullt och rent av brottsligt. Dock hade Yrwen hört värre saker under de fälttåg och många nätter i härläger. Att det skvallras om konungen och grevarna var inget nytt. Detta var dock något han aldrig hört om tidigare och lysnade vidare på konversationen. Dock med en blandad känsla inom sig.

"Jag vet inte jag, jag har hört konstiga saker kring konungen. Men det är nog bara rykten" säger den ena karlen. Han börjar titta sig omkring och inser kanske att det är känsliga ord att yttra. Istället fortsätter hans dryckespartner.
"Nä min gode vän, ett till stop kanske?"

Yrwen som inte längre kan hålla sig, reser sig sakta upp. Går bort till bordet och tittar på de båda männen. "mina herrar kan jag kanske få bjuda på nästa stop?"De båda männen tittar förvånat upp på Yrwen, glada åt gästfriheten tackar de utan hast ja.

Yrwen ser till att barflickan skyndsamt kommer med 3 stop med öl och lämnar vi bordet. Yrwen ger flickan pengarna för ölet. Yrwen lyfter sitt stop tittar på de båda männen, han ler och ser sig om i salen. Ljudnivån och sårlet är högt folk dricker sitt öl och äter sina korvar.

"Mina herrar för konungen"

Viss tystnad sänker sig i över skänkrummet till en början. Många blickar riktas mot Yrwen, vissa som visade tydliga tecken på förvåning, en del betänksamhet och kanske på vilka håll irritation. Vem är denna uppblåsta karl att störa oss på kvällen? Männen som talat såg först en aning rädda ut tills de till sist höjde sina stop och unisont sa.
"Till konungen!"
Efter bara några ögonblick hörs ett ytterligare ett par röster.
"Till konung Constantin!"
"Till ers majestäts den hyggliga kungen!" Det var Piett som hade börjat fått i sig ett par stop nu och hade ett stort leende på läpparna.

Yrewn ler mot de båda männen och nickar.

Mina vänner, jag kommer nu att bege mig till slafen och få lite sömn. Vi ses till morgonmålet.