Under någons vingar?

En aning druckna skallar vaknade morgonen efteråt i Skogsgården. Solen var dold bland molnen och vinden låg i och slet i kläderna när Constantin packade i ordning sin häst. Han var inte förvånad över att Piett bestämde sig till slut för att faktiskt fortsätta med sällskapet. Var det något Constantin lärt sig genom åren så var det människor och hur de tänkte. Piett verkade vara en rastlös själ och det verkade inte som om han hade lugnats av att komma till Skogsgården dagen innan. Han hade pratat hela kvällen innan om all svårigheter som skulle uppkomma. Bara den långa färden ner till Calnia kunde mycket väl ställa till med bekymmer, för att inte tala om att lägga fram allt för kungen utan att själv stämplas som en förrädare. Det var allvarliga anklagelser de kom med, men i Constantins huvud så var bevisningen självklar. Piett sa hela tiden saker som att.
"Herregud tänk på att inte bara storma in som ena narrar. Hade jag varit med så..." Allt detta sa han, men verkade aldrig packa upp sina saker. Därför log Constantin bara morgonen därpå när Piett själv kom utrusande med sin sjömanssäck fullpackad och två stora lerkrus med vin.
"Ni gör mig tokig alla tre! Inte kan jag släppa iväg er själva. Jag tror nog gården kan vänta ett litet tag till."

En vecka senare hade de ridit i regn under en dag, men turligt nog var det när de färdades igen den täta Firinaskogen som erbjöd lite skydd. Men i övrigt så kändes det som att regnet och stormen låg som ett mörkt hot i väntan på att bryta ut, vid ett senare mer ödesdigert tillfälle. I byn Belos som de passerade efter ett par dagar såg folket även dom tyngda utav något större, något olycksbådande. I byn hörde de röster som viskade flera otäcka saker som fick blodet att isa.
"Jag har hört att cirefalierna, ni vet dom där sjöfarande handelsmännen planerar en attack på ön Danbreann. Det ska tydligen vara tillsammans med det thalaskiska packet!" Det här var inte heller första gången man hörde det här heller, en samling vägvakter pratade om det dessutom efter att de kommit ut ur Firinaskogen. Att dessutom vägvakterna ledda av en korpral Dirdan till en början var kraftigt på spänn över sällskapet bara förstärker känslan av något är på gång i Consaber.


Korpral Dirdan av Konungens vägvakter

På den sjunde dagen hade de rest igenom det massiva försvarsverket och staden Uriens för att komma ut på andra sidan floden. Mellan Uriens och Cretén dessa två viktiga städer för Urma Breann och för hertigdömet Uriens i synnerhet är det alltid febril aktivitet på stadsvägen. Just Uriens betraktas som en av Consabers viktigaste städer i ett försvarsperspektiv om inte kanske den viktigaste. Det sägs ofta att Uriens är porten till södra Consaber då det ligger strategiskt till vid ett av de få ställen där man utan problem kan gå över floden Uria. Flera gånger genom historien har det varit staden Uriens som hindrat thalaskerna att fortsätta söderut mot Consabers hjärta och huvudstad. Slottet i Uriens är det största och mest befästa i riket.

När eftermiddagen är på väg att ta slut och fötterna kändes svullna och alldeles för stora för kängorna så förändrades något på vägen. Det vanliga sorlet som funnits närvarande under hela dagen på stadsvägen överröstades helt plötsligt av ljudet av ryttare. Dussinet hästhovar som slog ner i den hårda marken, inte en hård ritt men bestämt och nog för att dra uppmärksamheten till sig. Baron Yrwen drar sin rad med hästar åt sidan och viftar åt de andra att göra detsamma. Han känner igen vapenskölden som den främre ryttaren bär, en gul sköld med en knuten svart stridshandske. Hertigen av Uriens, Nagor Creténs vapensköld pryder samtliga tabarder på det halvdussinet ryttare som närmar sig. Baron Yrwens mungipor börjar sakta men säkert peka uppåt ju närmare de kommer och Yrwen kan urskilja ansikten. I täten satt en skäggig satt man, bestämd och beslutsam på sin svarta springare. Han bar upp tabarden med stolthet och Yrwen var inte förvånad att just han red i täten. Det var liksom något som symboliserade perennerna och då i synnerhet hertig Nagor Cretén av Uriens, konungens härförare. Precis som de flesta i Consabers här så hade Yrwen ett gott öga till sin härförare och han hade träffat honom vid ett antal gånger och det var hertigen som hade uppmärksammat Yrwen för hans insatser i det Pereinska frihetskriget och således även sett till att han nu var av ädel börd och innehade titeln baron. Nog var det ett leende även på hertigens ansikte?
"Har man sett om det inte är valpen?" Hertig Nagor skrockade medans han höll in hästen i höjd med Yrwen. "Det måste ha varit en tre vintrar sedan jag såg dig sist, men inte verkar du ha tjockat på dig inte. Är det hårda tider i Perina? Eller är det så att." Han tog en paus och funderade medan de övriga ryttarna höll in hästarna och även de tittade intresserat nu, något avslappnat. Vad hette hon nu, Cainna va? Ger hon dig ingen mat eller? Eller förresten hon var väl inte den typen, snarare en kvinna som hade ridit i frontlinjen med mig." Hertigen brast ut i skratt och slängde en stor stridsklädd handske på Yrwens axel.


Hertig Nagor Cretén

När Nakor uppmärksammat gruppen av beridna män som kom emot dem kontrollerade han omedvetet att halva dussinet knivar satt på plats men slappnade av något när han såg Yrwen le mot truppen.
*Drar huvan lite extra över huvudet och muttrar tyst*
"Fler beridna grishudingar... precis vad man önska sig"

Yrwen ler mot greven, känner glädje, trygghet och stolthet över att känna en sådan framstående person.

"Hertig Nagor Cretén, det är med stor glädje och viss dysterhet jag träffar dig"

Yrwen tittar hertigen i ögonen och säger tyst och sammanbitet

"Jag har mycket viktig information som jag behöver delge er. Ärenden gällande Thalamur och vårt rike. Kan ni ge oss audiens bråskande"

Hertigens leende förbyttes sakta mot ett mer allvarsamt grin och han vred sig i sadeln och tittade för första gången på Constantin hans stål vid sidan av kroppen, hans mörka hår. Sedan gick blicken mot Piett, hans fötter och över hans kropp och hans ponny, till slut föll hans ögon på den hukade lilla figuren som satt gömd under sin kaptenshatt. Hans ögon hårdnade, men mjuknade en sekund senare och föll tillbaka på Yrwen.
"Slå oss följe till Cretén mina herrar. Dessutom sitt upp på era hästar, det tar så lång tid till fots och jag börjar bli lat på gamla dar." Han tecknar mot hästarna med sin handskeprydda hand. "Nå Yrwen hur var det? Får du någon mat? Du verkar åtminstone ha en vän här som gillar livets goda!" Han tittar på Piett och skrattar åter igen ett mullrande skratt.

Yrwen skrattar och svarar greven

Jag får då bättre mat än det vi åt i fält när vi stred för Perienes frihet

"När ska du lära dig, i fält får man rå om sin egen buk. En lägel med vin skadar aldrig för att lindra kölden på nätterna och den långa väntan. Krig är nittio dagars och en dags fullständig magvändande terror. Vem vill inte då ta sig en slurk då och då." Hertig Nagor skrattar till. "Jag tror nog att krig har sett till att minst lika många ha återvänt till jorden på grund av för mycket öl och vin som av yxhugg"

Yrwen nickar instämmande på Grevens ord... hur många har han sett dö i strid både vänner och fiender. Inte för att en död Thalask rörde honom mycket i ryggen, de är ju lösdrivare och herrelösahundar hela bunten. Yrwen sitter i sina egna tankar om, hur skall vi berätta för greven om vad vi vet. Allt kommer att komma på bordet, inget behöver hemlihållas får honom. Dock kanske den lilla lårtgrisenes sanna natur inte behöver komma upp till ytan.

Den sena eftermiddagen närmade sig och de hade ridit ett tag och den kompakta staden Cretén och dess fästning började skymta när hertigen ledde sin häst närmare Yrwen och böjde sig närmare så hans läderrustning knarrade.
"Det har varit en het sommar, men det har viskats om storm i Cretén. Men inte bara där utan även i Uriens och för att inte tala om Firina. De uppblåsta conrierna i Calnia har såklart inte förstått någonting, då de är så upptagna där nere med att förbereda nästa dans och andra dumheter. Men den kvävande hettan är precis som det känns innan en storm och åskväder drar över oss. Något kommer ske, något olycksbådande, det känner jag på mig. Allt för mycket rykten hör man nu, cirefaliers intresse av Danbreann och Thalamurs vapenskrammel. Lägg därtill hunden Severan i Firina som öppet går emot mig och konungen. Jag vet nog att han samtalar med Tokon, jag är inte född i höloftet." Det sista säger han med högre röst och dämpar sig plötsligt och ler. "Förresten det kanske jag är. Nå, vad var det som du hade att berätta?"

Yrwen tittar på hertigen, ler lite snett. Det jag har att berätta känns bäst att ta när vi kommit till staden och befinner oss i din borg högt uppe i ett torn

Ett glas senare hade den massiva fästningen som var Cretén tornat upp sig, en mycket mindre stad än både Firina och Uriens, men på något som passade hertig Nagor. Kraftfull men ändå anspråkslös, inbjudande men ändå samtidigt en utstrålning som visade på integritet och erfarenhet. Cretén hade varit med om en del. Även om Constantin visste att ett par dagar på en hästrygg kunde få de flesta ryggar och bakdelar att värka så var han glad över att slippa gå. Hans fötter värkte så och det kändes som att de äntligen fick vila.

När de gled in genom porten drog Nakor ner huvan lite längre kanske något motvilligt, som om halva honom ville revoltera. Han valde ett mellanting där han böjde sig framåt och svor i Jäkels öra om alla uppblåsta blekskinn. Piett uppfattade uppenbarligen detta och log vilket bredde ut mustaschen över hela ansiktet.
"Är inte vi människor praktfulla skapelser som kan skapa såna här mästerverk?" hans ton var en aning ironisk och han gestikulerade med armen på husen som fanns innanför porten. Hans leende hade inte minskat.

"Piett, desto starkare och stabilare något verkar vara desto mer brukar andra vilja ha det eller förstöra det, jag skulle inte vilja ha det ansvaret hängt runt pungen att sköta något sånt här."

*Nakor avbröt sig för att klia sig i armhålan och spotta vid sidan om Jäkel.*

"Men ja det har nog gått åt några sjaskiga slavar och krigsfångar för att bygga det här. Hur länge tror du vi stannar?"

Piett tystnade när det visade sig att Nakor sa mer än en mening. De obligatoriska svordomarna fanns med, där hade inget förändrats, men nog var måste det här vara något som inte bara nu poppat upp i hans lilla skalle. Apropå hur länge de skulle stanna var en bra fråga, något sa honom att de borde röra på sig. Men samtidigt så hade han en buk att fylla och underhålla. Ett nog så viktigt värv.
"Jag har ingen aning, Nakor" hans stämma var lugn och den spralliga men ändock bullriga tonen fanns inte där utan han fortsatte allvarsamt. "Har du varit slav Nakor? Känns som att du har en del att säga om det här? Städer, människor och deras sätt att leva."

De hade nu stannat till på borggården till stadens fäste och hertigens hem, och tre karlar hade dykt upp för att ta hand om deras hästar.

*Nakor gav Piett en svårtydd blick från under huvan*
"Kan hända att ett blekarsle trodde han kunde äga mig... Vid mitt sketna liv, aldrig mer kommer någon att kalla sig Nakors mäster! Bah, hoppas det blir ordentligt med öl ikväll."
*Med mörk blick spottar Nakor hätskt på backen för att sedan hoppa av Jäkel och räcka tömmarna till en av stalldrängarna*
"Här! Passa dina fingrar eller hon kommer bita av dem så du får hålla med andra handen när du pissar"

Hertigen skakade av sig resdammet och stegade med bestämda steg mot en port i bortre änden av borggården, en port som verkade leda till ett av tornen. Han tittade menande bakåt åt sällskapet som förstod piken att följa med.
När han klivit uppför trapparna med förvånansvärd vigör för en man i övre fyrtioårsåldern så klev han till slut in genom dörren som verkade leda till hans destination. Uppenbarligen var det mest högt belägna rummet i tornet och troligtvis i hela staden. Väl inne insåg Yrwen genast att detta måste vara sängkammaren, men det fanns även ett skrivbord som stod vid ett brett fönster. Mitt emot det fönstret på andra väggen fanns ännu ett brett fönster. Fönsterglas var något ovanligt men det här var utsökt gjort och man hade god vy norrut och söderut.
"Jag vill inte att någon ska höra oss, vill ni vara vänlig och stänga dörren?" Hans röst hade förändrats, fortfarande mörk, men lugnare på något sätt, nästan långsammare.

Yrwen stänger till dörren som han blir ombedd att göra, tittar på Constantin och ber honom redogöra för alla händelser och turer som skett.

Hertigen gick och ställde sig vid fönstret som var riktad mot söder. Långt bortom horisonten flera dagars ritt fanns Calnia. Consabers hjärta och stolthet och landets måltavla som fiender ville inget annat än att punktera. Han knäppte av sig manteln och slängde den på sängen men hade ögonen ut genom fönstret hela tiden. Det var tyst i rummet, väldigt tyst. Constantin stod vid det norra fönstret och kunde se ner på borgården hur det rörde sig och han tyckte det var märkligt att han inte hörde folkets sorl och stadens brus. Han harklade sig och gjorde sig redo för att redogöra.

Yrwen sitter lungt vid bordet och observerar vad som sker i rummet. Han skär lungt bitar från ett äpple och äter med tydliga tuggor.

"rap"... ett till kanske skulle vara på sin plats... smaskar yrwen ljudligt

Constantin funderade och hans tankar for iväg till för ett par veckor sedan. Hur de kom över brevet mellan från primas Kheran till Magikrat Reubin. Hur de lämnade Perina och blev överfallna i Thalaskiska viken. Han rättade till sitt bälte och tog ett tag i hårknuten innan han började.
"Min herre vi har rest långt och det kommer ta sin tid att redogöra för vad som hänt och vad vi tror kanske kommer hända. Magikrat Reubin Xirhamir Jesbin ätt Harim, provinsen Colonans förre ledare, har satt planer i rullning för att sätta Consaber i brand. Allt för att bereda väg för en Thalaskisk invasion och för att besudla landet. Det finns en man, Davadan Alve, en spion som vi har mycket att tacka för."
Hertig Creten lyssnade med ryggen mot Constantin och vände sig inte om när frågade.
"Då stämmer ryktena." Han skakade på huvudet knappt märkbart och sänkte sedan huvudet som om han tittade ner på fönsterkarmen innan han fortsatte. "Vet man något om hur man tänkt sätta Consaber i brand." Det sista sa han nästan hånfullt, om det var riktat mot Constantin eller mot Reubin och hans planer var svårt att tyda.
"Tydligen är greve Madanes inblandad, det ska tydligen finnas en man i Firina som skall få Madanes att göra något. Dessutom är Tokons Ardrigh inblandad. Vi misstänker att han kommer få tokerna att störa upp ett inbördeskrig.

Hertig Creten vände sig mot baron Yrwen.
"Om du är klar med dina äpplen." Cretens allvarsamma min avbröts en kort stund med ett leende innan det lika snabbt försvann igen. "Vad tror du om detta Yrwen?"

Yrwen håller äpplet i fast hand, ser rakt på greven, ler lätt och får en svart blick.
"ja för mig är det solklart... vi får ännu en chans att spetsa thalasker på våra lansar, låta våra svärd sprätta deras feta bukar och låta våra gissel krossa deras tomma huvuden" Äpplet i handen mosas sakta i Yrwens stålklädda hand.

"Dock måste vi först röka ut de hundar som gömmer sig inom rikets gränser innan vi kan värna oss mot de yttre hotet"

Hertig Nagor skrockar och har nu vänt sig om går fram till Yrwen och lägger en hand på hans axel.
"Du har alltid varit den lite mer rättfram än de flesta andra." Han kramar om hans axel lite hårdare men blicken är vänlig. "Finns det några som helst bevis för det här? I så fall är det av yttersta vikt att vi snarast beger oss ner till Calnia och talar inför konungen och hans råd."

"Krig? Bara jag står på den vinnande sidan är jag nöjd muttrar Nakor"
(Och någon annan än mig står i främsta ledet under striderna tänker Nakor)

*Nakor är lite lätt uttråkad av pratet om krig med den och den som han aldrig träffat och högst troligen inte har mer agg mot än de flesta andra han ännu inte stiftat bekanskap med*

"Så...jag antar det blir mer resande den närmsta tiden?"

*Nakor låter dem hållas med pratet och synar rummet efter fina saker som Hertigen kanske inte saknar först vi åkt vidare*

Yrwen tittar på greven och ler.

"constantin, tar du fram brevet?"

Den äldre hertigen tittar på den småväxte Nakor och hans ögon smalnar till springor utan möjlighet att släppa igenom någon som helst värme. Ljudet försvinner ur rummet, nästan så att allt oväsen nerifrån borggården försvinner. Som att smederna stannade upp i sitt hamrande av stål, mödrarna tagit tag i sina barn och hästarna stannade i sina hovspår. Constantin kan höra sitt andetag tydligare än på länge och visst är det så att han kan se hur musklerna i hertigens hand spänner sig och nästan förbereder sig för att greppa svärdshjaltet. Förbaskade lopphög jag visste att han skulle sätta oss i dynghögen! far igenom Constantins huvud. Nakor tittar mot hertigen nästan utmanande innan ansiktsuttrycket sakta förändras till vaksamhet och osäkerhet. Ett barn som skriker hörs i fjärran och helt plötsligt hörs en ljudlig fjärt. Nakor tittar snabbt bort innan han öppnar munnen.
"Ibland vill det bara ut helt enkelt..."
Rummet fylls av hertig Creténs mullrande skratt och slår näven i låret. Samma näve som hade letat sig mot svärdshjaltet bara ögonblicken tidigare.
"Jag måste säga att det krävs en hel del gammal hederlig lagårdsstake att ta med en gråing hit, och för en gråing att sätta sin fot här också för den delen." Constantin har nu stoppat handen innanför skjortan och tagit fram brevet. Samma brev som Davadan Alve fått med sig ifrån Thalamur. "Hur träffade ni det här lilla gråskinnet?"

Ha... Snarare han som träffade oss... Yrwen ser varken road eller missnöjd ut